Ska vi twittra eller fejja?

Vi lever i en väldigt snabb och social värld.
Det finns en mängd sociala medier man kan befinna sig i.

Då och då kommer det statistik om användandet av internet och sociala medier.
En finns här:


https://www.iis.se/docs/SOI2014.pdf

Då och då blir det också diskussioner i olika forum(och fikarum) om man ska vara på sociala medier eller inte.
Vad ska man dela med sig av och inte.
Det blir lätt för och emot.
Det pågår nu också en "debatt" om kända föräldrar ska dela med sig av sina privatliv och bilder på familjemedlemmar eller inte.

Hur är det när man driver företag?
Ska man som företag finnas på Facebook och twitter? Ger det något?
Ska man finnas på LinkedIn och Facebook?
Vi tycker inte att det finns ett klart svar på det.

Som med så mycket annat bör man tänka igenom det innan.
Den viktigaste frågan man bör ställa sig är -varför? Vad är syftet?
Vad vill vi ska hända och vem ska ha den arbetsuppgiften? Vad ska vi tex twittra om? och när?
Att bara dra igång konton och sen köra, blir sällan bra. Det blir för otydligt.
Det krävs lite förarbete.
LinkedIn tycker vi dock att man ska vara med på. Det är ett utmärkt forum att hålla kontakt med olika nätverk och personer.
Det går snabbt i dagens samhälle och det är inte så ofta en person sitter på samma befattning i samma företag i 15 år.
Det rör på sig. Och då är det jättebra att ha koll via LinkedIn vart folk tar vägen. Vilka kontakter de har och hur man kan hjälpa varandra.
Det är också lätt att hitta personer om man behöver hitta en speciell kompetens eller leverantör.
Att se vilka som är kopplade till varandra är också bra.
Ibland vill man få kontakt med en speciell person, som man inte känner, men vill erbjuda något eller ingå samarbete med.
När man då ser vilka gemensamma kontakter man har, kan man lätt fråga kontakten om hjälp att bli presenterad eller att få tillgång till den person man vill komma i kontakt med.
Det blir en så kallad "varm" kontakt.
Ibland är det enda sättet att komma förbi en växel eller en assistent.
Sen är rätt praktiskt också. I stället för att samla visitkort lägger man till varandra och har sen visitkortet "digitalt".

Men om vi återgår till andra kanaler då.
Det beror oerhört mycket på bransch om man ska finnas "överallt"..

Har man tex en inredningsbutik är ju instagram ett bra forum. Det är lätt att fotografera produkter och lägga ut. Det är lätt att hitta sitt flöde och få rätt följare.
Facebook fungerar ju likadant.
Där kan man även kommunicera med sina kunder på ett bra sätt. Kanske ha det som ett forum för förbättringsförslag och kundklagomål.
Men- då är det oerhört viktigt att någon sköter den uppgiften. Kunden behöver få svara fort vid klagomål.
Så, en policy och klara rutiner för det bör finnas.

Twitter, fungerar också bra som informationskanal. Hitta man rätt flöde där så ser man information innan det ens nått medierna.
Återigen. Vad är syftet? Vilka ska man följa och vilka vill man nå ut till? Och med vilket budskap.
Blogga då? Ja, har man någon som gillar det och om det finns något att skriva om, så varför inte?
Bloggar är lite mer eftertänksamma. Det är inte lika snabba flöden och uppdateringar.
Det finns chans att utveckla tankar om frågor.
Men, alla dessa kanaler bör någon ha på sitt ansvar. Både så att de inte glöms bort men också så att det är rätt saker som når ut.

Sen ska tilläggas att vi inte är experter på ämnet! Det finns garanterat kommunikatörer som tycker helt annorlunda.

För ett alldeles nytt företag, som inte har någon marknadsföringsbudget, är det jättebra med alla gratiskanaler där det går att få ut sitt budskap och nöta in sitt varumärke i.
Både företagets och sitt personliga varumärke.
Då kan det vara bra att finnas "överallt". Det har vi själva upplevt när vi träffat folk på olika mingel och presenterat oss och personer sagt "ja - er logga har jag sett i ett flöde"..

När det gäller privat bruk av samma kanaler, så bör det vara just det. Privat. Det bör varje människa få bestämma själv.
Men att ha tänkt igenom det även där är ju att föredra. Vad vill man dela med sig av?
Vad vill man att en framtida arbetsgivare ska se om den googlar fram ens profil?
Kan man stå för det man lägger ut?
Det finns en ganska stor kritik mot just Facebook, men det man inte får glömma bort, är att det är ett utmärkt forum för många som inte kan ta sig ut i det "vanliga" sociala livet.
Många ensamma människor har hittat ett sammanhang i olika grupper på Facebook.
Låsta grupper, där man kan lufta sina tankar och få nya vänner.
Det är oerhört värdefullt.
Även att kunna hålla kontakt med familj, vänner och bekanta som bor i andra delar av världen är oerhört viktigt för många.


Men -man måste ingenting. Man behöver inte göra det som alla andra gör.
Som företag är det viktigt att hitta sin egen väg. Det kanske fungerar utmärkt att göra precis tvärtom?
Och man ska inte överskatta effekten.
Man lär inte öka försäljningen med 90% för att man finns på twitter.
Men, ibland kan man gör saker bara för att det är roligt.
Även som företagare!

Vilken löpsedel vill ni att ert varumärke är inblandad i?

Det var en sorgens dag, igår.
Både för de anhöriga till de omkomna i arbetsplatsolyckan vid Värtahamnen, men även ur en Arbetsmiljösynpunkt.
Det är chockerande att folk dör på sina arbetsplatser i I -landet Sverige, år 2014.
Men är det förvånande?
Nej.
Vi som jobbar med arbetsmiljö eller är intresserade av arbetsmiljöfrågor är inte förvånade.

Det känns som att vi gått bakåt i arbetsmiljöfrågorna senaste åren.
Intresset är sisådär. Inte så högt.
Jag har mer än en gång nämnt ordet arbetsmiljö och både chefer och företagare har suckat lite lätt och svävat iväg med blicken.
Det är ju så tråkigt. Och det är så oviktigt. När det finns "riktiga" frågor att ägna sig åt.
Som försäljning.
Utveckling.
Kickoffer.
Marknadsföring.
Eller ytterligare en konferensresa.

Och -dessa frågor är viktiga. Men inte på bekostnad av arbetsmiljön.
Om man la hälften av de pengar man gör på alla poster ovan, så skulle man kunna ha full koll på sin arbetsmiljö.
Att företag är fullt beredda att certifiera sig i Miljö, dvs ISO 14001, men inte ens vill beröra SAM, dvs systematisk arbetsmiljö, är för mig helt otroligt.
Naturligtvis, är miljön viktig att jobba med och ha koll på sina miljökonsekvenser. Men, att inte vara intresserad av sin arbetsmiljö och att ha en bra arbetsmiljö för sina anställda, det är mest sorgligt.

Alla jagar pengar. Vinst. Det ska gå fort och bli så billigt som möjligt. Det säger sig själv att det inte blir bra.
Fort och fel, blir det nog mer.
Som en person berättade i media idag. "Har bara alla hjälmar, skyddsglasögon, selar och skyddsskor så tror man att allt är lugnt"
Men de riktigt stora säkerhetsriskerna som de pressade underleverantörerna tar, blundar man för.

Det är svårt för underleverantörer att stå sig i konkurrensen och samtidigt följa säkerhetsregler.

"Du har en minimal risk att bli upptäckt om du struntar i reglerna, och vitet du eventuellt får kan vara värt det. Man tar medvetet större risker." säger en Chef på ett bygge.

"Vi ska betala bra löner för gubbarna och se till att de inte tar onödiga risker. Men samtidigt förlorar man jobb på det. "Det här kan andra göra mycket billigare", får man höra"
De som struntar i säkerheten, kan göra jobbet billigare.
Så den arbetsgivare som tänker på sina anställda och tänker på säkerheten, bestraffas!

Är det så vi vill ha det?

Ska vi inte premiera de som bryr sig om sina anställda? Som har en bra arbetsmiljö, som håller en hög kvalitet?

Eller ska vi bara gå på det som är billigt?
Vi har alla ett stort ansvar, att säga ifrån när det är uppenbart att saker inte är säkra och vettiga.
Vi har ett ansvar att försöka förändra den väg som vi verkar vara inne på nu.

MEN, alla som finns högt upp i organisationerna, som har både mandat och befogenhet att faktiskt bestämma, måste vara först ut!

För, jag vet, att skyddsombud och fackföreningsrepresentanter som har försökt säga ifrån (dock inte i detta tragiska fall, där känner jag bara till det som står i media.) blivit väldigt obekväma.
De har inte känt sig direkt uppskattade för sitt arbete.

Det finns till och med de som helt plötsligt inte haft jobb, efter en skyddsrond med uppmärksammande av risker.

Dessa har naturligtvis inte varit anställda i svenska bolag. Utan varit underleverantörer.

Man vill gärna behålla sitt jobb, så man låter bli att uppmärksamma brister.

Det är ingen som tvivlar på att det rullar stora pengar i stora byggprojekt och att varje dag av förseningar gör att det rinner ut ännu mer pengar.

Men, är det värt att folk dör? Att en hustru eller man inte får hem sin respektive? Att barn mister sina föräldrar?

Att kollegor behöver se sina kompisar dö?

Varför vänta tills det händer något tragiskt? Varför vänta tills man ser sitt varumärke på alla löpsedlar?

Hur skulle det vara om löpsedlarna i stället handlade om att "ingen på denna arbetsplats ska behöva riskera livet, för vi bryr oss, på riktigt!"

Vem vänder du dig till i förtroende?

Såhär i mörkaste perioden av året, kan livet kännas tungt.
Affärerna kan kännas tröga.
Det är svårt att hitta motivation. Det kan vara svårt att som chef lyfta alla andra till att hitta sin motivation.
För det är ju det som förväntas av en.
Hur gör du då?

Privat, har man kanske en partner i någon form. Eller nära vän. Eller kanske ett helt gäng som träffas på AW och peppar varandra.
Som man kan anförtro sig åt. Bolla tankar. Reflektera.

Men hur är det på jobbet?
Det kan vara oerhört ensamt "på toppen".
Om man är högst upp, har man en massa befogenheter, men också en massa ansvar. 
Yrkeslivet kan vara en kamp. Ibland om makten.
Vill man göra karriär är det inte säkert att man kan anförtro sig till kollegor.
Det är inte alltid lätt att visa sig svag. Eller någon form av svaghet alls.
Att erkänna för någon annan i organisationen att man är osäker, rädd eller bara superstressad är inte lätt.
Om man är VD, försäljningschef, ekonomichef, HR chef kan det kännas oerhört ensamt.
När det är tungt, vem vänder man sig till då?
Ibland kan man man liksom känna, att man omger sig med idioter. Men, det säger man inte högt.
Det tänker man bara.

Har du någon du kan vända dig till i förtroende? Där du vet att det som sägs i rummet stannar i rummet? Även när du kallar någon idiot?
Har du en mentor? Som inte är till för att lösa problemen, men som är bra på att lyssna.

Det är väldigt modernt att ha en coach. I alla situationer. Det finns liksom coacher för alla yrken, alla lägen och alla dygnets timmar om man så vill.
Men, det kan kännas läskigt.
"Ska jag analyseras nu?"... Man kanske inte behöver coachas. Man kanske inte behöver få handfasta råd.
Man kanske bara behöver "pysa" lite.
Bara prata av sig, utan att det leder till några konsekvenser alls.

Hur skulle det kännas??

Hur vill jag bli bemött när något gått fel?

Alla är vi då och då i den situationen där vi behöver ge en kund ett negativt besked eller informera om att något gått fel i leveransen eller med produkten.
Det är inte kul.
Man kan våndas ganska länge över det.
Till på köpet om man blir budbäraren för något som man egentligen inte är orsak till. Problemet eller misstaget kanske beror på fabriken, underleverantören eller någon på en annan avdelning som inte gjort det den ska.
Men, kunden behöver få besked och det blir ditt uppdrag.

Där och då kan man känna sig otroligt pressad. Man kanske är underbemannad, stressad, irriterad och detta besked är bara ett av ett otaliga problem som landat på ditt bord.
Det ska göras. Snabbt, utan större åtanke.
I de läget kommer det att höras, redan på rösten, att det du tänker på är din stress och det som är ditt behov. Att bli av med problemet.

För dig är det här ett ärende i högen.
Men, för kunden är inte läget det samma.

Den kunden kanske har köpt EN produkt av er. Eller en tjänst. Om det inte fungerar är det otroligt viktigt att kundens behov styr.
I alla fall om man vill behålla kunden. Om man vill att den, trots bekymmer ska återkomma och till och med rekommendera er produkt eller ert företag till andra.
För det blir problem ibland. Saker händer.
Det finns förståelse för det om man sköter det på rätt sätt.
Man kan ge oerhört svåra besked om man bara stannar upp, andas och tänker sig in i kunden skor för en stund.

Den här händelsen kanske påverkar kunden jättemycket. Det kanske är en produkt kunden väntat på ganska länge.
Det kan vara så att kunden inte kommer vidare i sin produktion, innan den fått ny produkt eller en annan tjänst.
Man får utgå ifrån att kunden inte alls vill vara en i raden eller en i högen.
Den kund du ringer behöver känna sig förstådd och unik.

Det viktigaste som finns när man ringer med ett negativt besked eller till en kund som redan är upprörd är att vara ärlig.
Säg som det är.
Och berätta att du är genuint ledsen för det inträffade. Eller för det som inte har inträffat.
Man kan inte återkoppla nog mycket till en missnöjd kund.
Ibland kan det till och med vara en bra idé att återkoppla även om man inte har ett svar.
För om en kund väntar på ett svar och inte får något, då är det dubbelt så svårt att ge ett negativt besked om och när det väl kommer.
Att höra av sig och meddela att man inte har ett besked, men att man jobbar på det och vill att kunden ska veta att man inte glömt ärendet, kan vara skillnad mellan en lite lätt missnöjd kund och ren katastrof.

Att förstå kunden, sätta sig in i dennes situation och ge den tid, den tid som du kanske inte har, belönar sig ofta i längden.
Att lägga en stund på att lyssna och genuint vara intresserad, kan göra livet betydligt lättare framöver.

Om man lyckas vända en missnöjd kund, brukar man få en otroligt bra ambassadör för ens företag.
För en kund som fått fel produkt, en trasig produkt eller ett negativt besked, kommer ändå att prata gott om ditt företag, om bemötandet har varit bra och kunden känner att man försökt sätta sig in i kundens situation. Genuint förstått kundens behov.

Frågan man bör ställa sig är "hur skulle jag vilja bli bemött om jag stod i kundens skor". Då kommer man långt.

Varför är det viktigt att definiera Ägardirektiven?

Varför driver du företag?
Den frågan är bra att ställa sig lite då och då, när man är egenföretagare.

Frågan kommer naturligt när det är dags att skriva de ägardirektiv som vi anser att man behöver ha.
Direktiven är framförallt viktiga om man är flera ägare, men det kan vara nog så nyttigt att definiera dem även om man är ensam ägare.
Att sätta sig i lugn och ro så snart man kan, efter att man dragit igång en verksamhet är absolut bäst.
När alla är sams och har en klar vision på vad man vill och vart man vill.

Vi har varit med om att hjälpa till att sätta ägardirektiv efter att det uppstått problem. Problem som dykt upp på grund av att det ifrån start inte fanns några klara direktiv.
Att jobba fram ägardirektiv om ägarna är oense och kanske till och med lite arga, blir mer parterapi.
Det klassiska misstaget man gör som ägare när man inte skriver direktiv är att man tror att man är överens.
Man tror att alla vet vad som förväntas och vad som är viktigt.
Men, när man väl definierar direktiven och dokumenterar dem, brukar det visa sig att förväntningarna kan vara väldigt olika.
Vad vill alla med företaget?
Varför drar vi igång?
Vad ska vi syssla med?
Vad ska vi inte göra?
Och - hur gör vi om någon av ägarna vill hopp av?

Det är svårt att tänka sig när man drar igång ett bolag och en verksamhet, när alla är fulla av idéer och energi, att saker kan hända på vägen.
Delägare kan tröttna. Förutsättningar kan förändras.

Att ställa sig frågorna:
"Varför är du företagare?"
"Vilka mål har DU som företagsägare?" och "Vad brinner du för som företagsägare" är oerhört viktiga.
De är det första frågorna som gås igenom, om man går en kurs hos Styrelseakademin, för att sätta ägardirektiven.
Och det är oerhört viktigt!

Inte vilka mål företaget har eller vilken mission företaget har.
- Utan DU som företagare!
Det är oerhörd skillnad på varför du jobbar med det du gör I företaget och varför du ÄR företagare.
Har man inte detta fullt klart för sig kan det bli problem.
För, företaget är som en bebis, som man bör sköta om 24/7. Som alltid kommer först.
Det går att jämföras med ha barn. Man kanske vill ha barn omkring sig, men man vill inte vara förälder.
Man kanske älskar barn och vill jobba med barn, men förälder vill man inte vara.

Man kanske vill måla, snickra, jobba med blommor eller sälja en cool produkt. - Men, man vill inte driva företag.
Det är lätt att tänka att eftersom själva jobbet är roligt och är det man brinner för, så ska man vara egenföretagare.
Men där kan det bli problem. Om man inte brinner för själva företagandet, blir det tungt att driva företag.

Så, innan du startar ett bolag -definiera dina Ägardirektiv.
Under tiden du driver företag  ställ dig frågan, lite då och då. - Varför vill jag vara företagsägare?

Vad vill ni att personer ska säga när ett helt tåg lyssnar?

För ett tag sedan, fick vi höra av en bekant som varit på ledarskapskurs, att deltagarna hade fått tänka igenom sin begravning.
Lite makabert, kan tyckas, när man först hör talas om det.
Men, efter att ha fått höra syftet med övningen, så är tanken inte alls dum.

Hur vill man bli ihågkommen på sin begravning? Vad vill man att folk ska säga?
Tex barnen. Hur vill man att barnen ska minnas mig som förälder?
Hur vill jag att familj, vänner och bekanta ska minnas mig? Vad vill jag att de ska säga, när jag har lagt hatten på hyllan?
Hur vill man som chef och/ eller arbetsgivare att kollegor och anställda ska minnas en?

Men det är inte bara vid sådana dramatiska händelser man kan behöver tänka igenom liknande frågor.

Som arbetsgivare/chef - vad vill jag att anställda som slutar hos oss ska känna? Vad ska dom säga till andra?
Ska dom referera till att det är en av de bästa jobb man haft eller ska man som arbetsgivare behöva oroa sig över vad som sägs?

Vi brukar prata om den externa kommunikationen är mer än bara marknadsföring och kundbearbetning.
Man behöver vara medveten om att även det som de anställda säger är extern kommunikation.
Och det som de anställda eller fd anställda säger kan ha en enorm genomslagskraft. Hur bra marknadsföring man än har. 

Denna fråga slår mig nästan alltid  när jag åker tåg.
Alla har mobiler.
Många pratar i dem. Högt.
Och många är de som beklagar sig över sin dumma arbetsgivare, eller korkade kollegor.
För inte alltför länge sedan, satt jag bredvid en person som under ca en halvtimme konstant pratade illa om sin arbetsplats.

Och det är ju så att det finns personer som aldrig blir riktigt nöja. Hur bra man än har det.
Men ändå.
Det är så ofta man hör inte bara via mobiler utan även av fysiska personer, just på kommunala färdmedel att man är missnöjd med sin arbetsgivare.
Och det är lite tragiskt att dessa personer som spyr ut sitt missnöje bevisligen inte har ett internt forum att lämna kritiken till.
Som arbetsgivare bör man ha klara policys och processer för detta, så att kritiken når rätt personer i ställer för ett fullt pendeltåg.

Så -om man inte vill tänka på sin begravning eller när personer har lämnat företaget, så kanske man ska ställa sig frågan.
"När någon av mina anställda sitter på tåget och pratar om mig som chef och vår arbetsplats - vad vill jag att personen ska säga??"

Norsk forskning om stress.

"Motstridiga krav från chefer och kunder är en riskfaktor för att utveckla ångest och depression. Det visar en ny norsk studie."
Så skriver Prevent på sin hemsida.
En ny forskning som visar att motstridiga krav är en stor stressfaktor.

Det är inget nytt för oss. Vi har tjatat om det ganska länge. Både här på bloggen och när vi träffar företagare och chefer.
Om man varje dag behöver undra, vilka krav som ställs, vad som förväntas och vilka ramar man ska hålla sig inom, går enormt mycket energi till just de undringarna.
Jobba, kanske man inte riktigt hinner och orkar.

Om man får en delegering eller ett direktiv, som sen visar sig inte riktigt gälla, då blir det förvirrat och ångestladdat.
Om man lagt ner tid på en uppgift som det sen visare sig att någon annan också lagt tid på eller som kanske till och med visar sig inte ens behöva göras, då är det inte konstigt om stressymptomen dyker  upp.

Tydliga delegeringar, tydliga ramar och tydliga rollfördelningar, det är också arbetsmiljö!
Man tror lätt att Systematiskt Arbetsmiljöarbetet, det är bara riskbedömningar för klämskador eller halkrisker, ergonomi och ljudanpassning.
Och att man har koll på mobbning och trakasserier.
Om allt det funkar, då behöver man inte göra mer. Varför är folk då stressade?

Men det som nämndes ovan är minst lika viktigt. Det är till och med så att om rollfördelningen är tydlig, så motverkar det även mobbning.
Om alla vet vad som förväntas, vilka kraven är och vem som ska utföra vad, då behöver man inte utföra någon som helst maktkamp och det är lättare att vara generös och inkännande.

Hur gör man då?
Jo, man börjar med att ta fram ett organisationschema och skriva tydliga befattningsbeskrivningar till alla befattningar som finns i det schemat.
Tydliga ramar för alla.

Om man sedan också tydliggör det kundkrav som finns kommer man ännu längre.
Och när det gäller kundkrav, ska man inte anta och tro vad kunden vill. Man behöver fråga vad kundens krav verkligen är.
Då kan man koppla kundens krav till de tydliga rollfördelningar som finns.

Vips, så är en stor del av de stressfaktorer som gör alla sjuka borta!