Är det skillnad på att vara stark och vara modig?

En liten person i vår närhet gillar inte vatten så värst mycket.

Han gillar absolut inte att få vatten i ögon, näsa eller öron. För att kunna lära sig simma behöver man dock vänja sig vid vatten.
Så, på simskolan han har doppat sig till näsan, sen tog det stop.
Och han har inte velat hoppa ifrån kanten.
Varför ska man göra det när det finns en trappa?

Vi har inte gjort så mycket åt det, men nu behövde han komma vidare, det var vi alla överens om, även han själv!
Så vi har pratat med honom lite då och då om hans rädsla och hur man ska komma över den.
Och alla är vi rädda, för något.
Det finns ingen, som inte är rädd. Många vuxna människor är rädda, för så mycket.
Många människor är starka, men inte modiga.
För det är skillnad på det.

Bara för att man är stark, behöver det inte betyda att man är modig!
Många är de stora, starka människorna som är allt annat än modiga. De är rädda och då naturligtvis även fega.
Hur kommer man då över sin rädsla?
Jo, man måste utmana den. Göra sådant som är obekvämt, obehagligt och som man är rädd för. Lite i taget.
Och ta hjälp av någon som kan stötta en att våga utmana sin rädsla.
Vad är det värsta som kan hända?

VI önskar att fler vågade prata om sin rädsla. För att misslyckas, för att bli sårad, för att visa sig osäker eller inte tillräckligt kompetent. Alla är rädda för något.

Och det har vi pratat med den lille personen om. Alla de andra som är i hans grupp, som far runt som små sälar i vattnet och hoppar ifrån kanten som små kanonkulor. Även de är rädda, men inte för vatten!
Utan för något annat.
Tandläkaren t.ex. Dit går ju han utan minsta obehag, men många av hans kompisar är livrädda för tandläkaren och behöver en massa pepp för att ens sätta sig i stolen.

Till slut bestämde han sig. Han skulle övervinna sin rädsla och hoppa ifrån kanten.
Så när lektionen var slut, blev han kvar med simläraren och sen peppades han att hoppa.
Det satt långt inne, men tillslut hoppade han. Inte en gång utan fyra!
Och det var en lycklig och glad liten person som hoppade!
"Nu var jag modig, utbrast han!"
Och det var han! Vi är så stolta över honom!

Alla borde lära sig av vad den lilla personen gjorde. Inse att man är rädd och sen pröva att utmana sig.
Och bli modig!

Har vi en konflikt?

Kommunikation är lätt, det är människor som är komplicerade och då blir kommunikation svårt.

Nästan alla konflikter, grundar sig i att kommunikationen har krånglat till sig på ett eller annat sätt.

Konflikter, kan också vara intressanta. För, det är inte alltid alla inblandade som anser att det är en konflikt.
Ibland eller rätt ofta, går en person och irriterar sig på något. Något som inte blivit som den tänkt, någon som brutit en regel eller någon som helt enkelt är oförskämd.
Problemet med det, kan vara att motparten inte alls har förstått, att någon motpart fått problem.
Det i sig är liksom ett problem! :-)
Och, många människor är konflikträdda. Man vill inte bråka, man orkar inte ta i en konflikt.
Man sopar det under mattan och går runt och muttrar i stället.

Vi fick beskrivet för ett tag sedan hur en konflikt kan upplevas.
Där person nr1, vi kallar honom Olle, har fått en tillsägelsen att omedelbart gå och prata med person nr2, låt oss kalla honom Pelle, för att det finns ett problem.
Olle går och pratar med Pelle. Allt är frid och fröjd.
Efter ett tag blir Olle återigen tillsagd till att prata med Pelle igen, vilket han gör.
Olle tycker att han har ett bra samtal med Pelle, som har funderingar över det gemensamma projektet de driver tillsammans.
Olle tycker att dom kommer fram till alldeles utmärkta beslut och känner sig nöjd med samtalet.

Ett par dagar senare kallas båda in till chefen och där bryter Pelle ihop och beskriver en långvarig konflikt, som Olle inte alls känner igen. Han, ser ut som en fågelholk!
Olle har ansett sig vara rak och tydlig. Möjligen lite hetsig, men har absolut inte haft någon konflikt alls.
Men Pelle har uppfattat Olle som fientlig och aggressiv!
Och däri ligger konflikten.
Det hade ju varit bra om man tidigt kunnat prata med varandra om det! Om Pelle och Olle hade kunnat kommunicera om det som var viktigt för dem båda!

Sen har vi en annan konflikt där Anna gått och irriterat sig över en oförrätt och på ett luddigt sätt försökt berätta att hon vill ha en förändring, men mottagaren, kollegan Lena har inte förstått att det varit ett problem.

Och, på grund av det, blev det ingen förändring i hennes beteende. Det fanns ju ingen klar önskan.
Då, kokar det över för Anna! Hon hade ju irriterat sig så länge! Hon är jätteupprörd!
Hon skäller, gormar och skriker.
Lena inser att det tydligen fanns ett problem, men svaret blir "jaha? Oj, jag visste inte att det var så viktigt för dig! då ändrar vi på det, inget problem! :-)
Och så var det ordnat!
Tänk om Anna sagt till ifrån start, att det var viktigt, på riktigt! Och tydligt!
Då hade hon sluppit gå runt och vara upprörd!

Men vi är för fega, för att säga till. "du, det här är inte ok för mig!"
Det krävs lite mod, för att kunna ha tydliga gränser både för sig själv och de man kommunicerar med.

Så berätta vad du tycker innan det blir för mycket för dig, bär inte på ilska, besvikelser och frustration i onödan! Ge din omgivning chansen att behandla dig som du vill bli behandlad!

Ensam är stark! Eller?

Man får ofta höra att "ensam är stark".
Var har det ordspråket kommit ifrån? Vi anser att det är fel. Väldigt fel!
Man är inte stark, om man är ensam.
Kanske en stund. Men alla, i alla positioner och alla delar av livet, behöver någon att luta sig emot, få hjälp av, bolla med och testa sina teorier på och få ärliga svar.

Men, det kan vara oerhört läskigt. För, det innebär att man måste släppa in någon, innanför ens murar och in i hjärtat.
Man riskerar alltså att bli sårad... Lurad... Sviken...
Ofta, förväntar man sig inget av andra, för att slippa bli besviken och man vågar inte lita på andra, för att slippa riskera att bli besviken.
Man intalar sig, att man är starkast ensam.

Men, man måste våga släppa in i alla fall en eller två personer.
Helt ensam så orkar man inte, för förr eller senare så kroknar man under tyngden.

Om man berättar, för den man anförtror sig åt, att man gör det, med förväntningen att man ska kunna luta sig mot denna och att den personen kommer att få samma stöd tillbaka när den behöver det så blir det inte lika läskigt.

Det är oerhört viktigt att man som chef förstår att man inte är stark, ensam.
Man kan inte bära allt ansvar, alla problem, alla frågor och beslut ensam. Man behöver luta sig emot sin ledningsgrupp, sina mellanchefer, lära sig att delegera och lita på att det är tillsammans man kommer att lyckas.
Att som VD erkänna att man är osäker, att man behöver bolla frågor och pröva teorier är inte ett bevis på svaghet, utan ett bevis på stort mod och kommer göra omgivningen mycket mera delaktig att också ta ansvar på riktigt!

Vi frågade en hög chef om varför han varit så framgångsrik och fick svaret "för att jag alltid omgivit mig med bra personer, som haft bättre kunskap än jag själv."
Med andra ord, så behöver man inte ha alla svar själv. Inte kunna allt och bära allt själv.

ALLA är starkare i grupp!

Ensam är inte stark, men du är mindre sårbar. Våga vara sårbar för att kunna vara stark!