Ska vi twittra eller fejja?

Vi lever i en väldigt snabb och social värld.
Det finns en mängd sociala medier man kan befinna sig i.

Då och då kommer det statistik om användandet av internet och sociala medier.
En finns här:


https://www.iis.se/docs/SOI2014.pdf

Då och då blir det också diskussioner i olika forum(och fikarum) om man ska vara på sociala medier eller inte.
Vad ska man dela med sig av och inte.
Det blir lätt för och emot.
Det pågår nu också en "debatt" om kända föräldrar ska dela med sig av sina privatliv och bilder på familjemedlemmar eller inte.

Hur är det när man driver företag?
Ska man som företag finnas på Facebook och twitter? Ger det något?
Ska man finnas på LinkedIn och Facebook?
Vi tycker inte att det finns ett klart svar på det.

Som med så mycket annat bör man tänka igenom det innan.
Den viktigaste frågan man bör ställa sig är -varför? Vad är syftet?
Vad vill vi ska hända och vem ska ha den arbetsuppgiften? Vad ska vi tex twittra om? och när?
Att bara dra igång konton och sen köra, blir sällan bra. Det blir för otydligt.
Det krävs lite förarbete.
LinkedIn tycker vi dock att man ska vara med på. Det är ett utmärkt forum att hålla kontakt med olika nätverk och personer.
Det går snabbt i dagens samhälle och det är inte så ofta en person sitter på samma befattning i samma företag i 15 år.
Det rör på sig. Och då är det jättebra att ha koll via LinkedIn vart folk tar vägen. Vilka kontakter de har och hur man kan hjälpa varandra.
Det är också lätt att hitta personer om man behöver hitta en speciell kompetens eller leverantör.
Att se vilka som är kopplade till varandra är också bra.
Ibland vill man få kontakt med en speciell person, som man inte känner, men vill erbjuda något eller ingå samarbete med.
När man då ser vilka gemensamma kontakter man har, kan man lätt fråga kontakten om hjälp att bli presenterad eller att få tillgång till den person man vill komma i kontakt med.
Det blir en så kallad "varm" kontakt.
Ibland är det enda sättet att komma förbi en växel eller en assistent.
Sen är rätt praktiskt också. I stället för att samla visitkort lägger man till varandra och har sen visitkortet "digitalt".

Men om vi återgår till andra kanaler då.
Det beror oerhört mycket på bransch om man ska finnas "överallt"..

Har man tex en inredningsbutik är ju instagram ett bra forum. Det är lätt att fotografera produkter och lägga ut. Det är lätt att hitta sitt flöde och få rätt följare.
Facebook fungerar ju likadant.
Där kan man även kommunicera med sina kunder på ett bra sätt. Kanske ha det som ett forum för förbättringsförslag och kundklagomål.
Men- då är det oerhört viktigt att någon sköter den uppgiften. Kunden behöver få svara fort vid klagomål.
Så, en policy och klara rutiner för det bör finnas.

Twitter, fungerar också bra som informationskanal. Hitta man rätt flöde där så ser man information innan det ens nått medierna.
Återigen. Vad är syftet? Vilka ska man följa och vilka vill man nå ut till? Och med vilket budskap.
Blogga då? Ja, har man någon som gillar det och om det finns något att skriva om, så varför inte?
Bloggar är lite mer eftertänksamma. Det är inte lika snabba flöden och uppdateringar.
Det finns chans att utveckla tankar om frågor.
Men, alla dessa kanaler bör någon ha på sitt ansvar. Både så att de inte glöms bort men också så att det är rätt saker som når ut.

Sen ska tilläggas att vi inte är experter på ämnet! Det finns garanterat kommunikatörer som tycker helt annorlunda.

För ett alldeles nytt företag, som inte har någon marknadsföringsbudget, är det jättebra med alla gratiskanaler där det går att få ut sitt budskap och nöta in sitt varumärke i.
Både företagets och sitt personliga varumärke.
Då kan det vara bra att finnas "överallt". Det har vi själva upplevt när vi träffat folk på olika mingel och presenterat oss och personer sagt "ja - er logga har jag sett i ett flöde"..

När det gäller privat bruk av samma kanaler, så bör det vara just det. Privat. Det bör varje människa få bestämma själv.
Men att ha tänkt igenom det även där är ju att föredra. Vad vill man dela med sig av?
Vad vill man att en framtida arbetsgivare ska se om den googlar fram ens profil?
Kan man stå för det man lägger ut?
Det finns en ganska stor kritik mot just Facebook, men det man inte får glömma bort, är att det är ett utmärkt forum för många som inte kan ta sig ut i det "vanliga" sociala livet.
Många ensamma människor har hittat ett sammanhang i olika grupper på Facebook.
Låsta grupper, där man kan lufta sina tankar och få nya vänner.
Det är oerhört värdefullt.
Även att kunna hålla kontakt med familj, vänner och bekanta som bor i andra delar av världen är oerhört viktigt för många.


Men -man måste ingenting. Man behöver inte göra det som alla andra gör.
Som företag är det viktigt att hitta sin egen väg. Det kanske fungerar utmärkt att göra precis tvärtom?
Och man ska inte överskatta effekten.
Man lär inte öka försäljningen med 90% för att man finns på twitter.
Men, ibland kan man gör saker bara för att det är roligt.
Även som företagare!

Vilken löpsedel vill ni att ert varumärke är inblandad i?

Det var en sorgens dag, igår.
Både för de anhöriga till de omkomna i arbetsplatsolyckan vid Värtahamnen, men även ur en Arbetsmiljösynpunkt.
Det är chockerande att folk dör på sina arbetsplatser i I -landet Sverige, år 2014.
Men är det förvånande?
Nej.
Vi som jobbar med arbetsmiljö eller är intresserade av arbetsmiljöfrågor är inte förvånade.

Det känns som att vi gått bakåt i arbetsmiljöfrågorna senaste åren.
Intresset är sisådär. Inte så högt.
Jag har mer än en gång nämnt ordet arbetsmiljö och både chefer och företagare har suckat lite lätt och svävat iväg med blicken.
Det är ju så tråkigt. Och det är så oviktigt. När det finns "riktiga" frågor att ägna sig åt.
Som försäljning.
Utveckling.
Kickoffer.
Marknadsföring.
Eller ytterligare en konferensresa.

Och -dessa frågor är viktiga. Men inte på bekostnad av arbetsmiljön.
Om man la hälften av de pengar man gör på alla poster ovan, så skulle man kunna ha full koll på sin arbetsmiljö.
Att företag är fullt beredda att certifiera sig i Miljö, dvs ISO 14001, men inte ens vill beröra SAM, dvs systematisk arbetsmiljö, är för mig helt otroligt.
Naturligtvis, är miljön viktig att jobba med och ha koll på sina miljökonsekvenser. Men, att inte vara intresserad av sin arbetsmiljö och att ha en bra arbetsmiljö för sina anställda, det är mest sorgligt.

Alla jagar pengar. Vinst. Det ska gå fort och bli så billigt som möjligt. Det säger sig själv att det inte blir bra.
Fort och fel, blir det nog mer.
Som en person berättade i media idag. "Har bara alla hjälmar, skyddsglasögon, selar och skyddsskor så tror man att allt är lugnt"
Men de riktigt stora säkerhetsriskerna som de pressade underleverantörerna tar, blundar man för.

Det är svårt för underleverantörer att stå sig i konkurrensen och samtidigt följa säkerhetsregler.

"Du har en minimal risk att bli upptäckt om du struntar i reglerna, och vitet du eventuellt får kan vara värt det. Man tar medvetet större risker." säger en Chef på ett bygge.

"Vi ska betala bra löner för gubbarna och se till att de inte tar onödiga risker. Men samtidigt förlorar man jobb på det. "Det här kan andra göra mycket billigare", får man höra"
De som struntar i säkerheten, kan göra jobbet billigare.
Så den arbetsgivare som tänker på sina anställda och tänker på säkerheten, bestraffas!

Är det så vi vill ha det?

Ska vi inte premiera de som bryr sig om sina anställda? Som har en bra arbetsmiljö, som håller en hög kvalitet?

Eller ska vi bara gå på det som är billigt?
Vi har alla ett stort ansvar, att säga ifrån när det är uppenbart att saker inte är säkra och vettiga.
Vi har ett ansvar att försöka förändra den väg som vi verkar vara inne på nu.

MEN, alla som finns högt upp i organisationerna, som har både mandat och befogenhet att faktiskt bestämma, måste vara först ut!

För, jag vet, att skyddsombud och fackföreningsrepresentanter som har försökt säga ifrån (dock inte i detta tragiska fall, där känner jag bara till det som står i media.) blivit väldigt obekväma.
De har inte känt sig direkt uppskattade för sitt arbete.

Det finns till och med de som helt plötsligt inte haft jobb, efter en skyddsrond med uppmärksammande av risker.

Dessa har naturligtvis inte varit anställda i svenska bolag. Utan varit underleverantörer.

Man vill gärna behålla sitt jobb, så man låter bli att uppmärksamma brister.

Det är ingen som tvivlar på att det rullar stora pengar i stora byggprojekt och att varje dag av förseningar gör att det rinner ut ännu mer pengar.

Men, är det värt att folk dör? Att en hustru eller man inte får hem sin respektive? Att barn mister sina föräldrar?

Att kollegor behöver se sina kompisar dö?

Varför vänta tills det händer något tragiskt? Varför vänta tills man ser sitt varumärke på alla löpsedlar?

Hur skulle det vara om löpsedlarna i stället handlade om att "ingen på denna arbetsplats ska behöva riskera livet, för vi bryr oss, på riktigt!"