Affärerna kan kännas tröga.
Det är svårt att hitta motivation. Det kan vara svårt att som chef lyfta alla andra till att hitta sin motivation.
För det är ju det som förväntas av en.
Hur gör du då?
Privat, har man kanske en partner i någon form. Eller nära vän. Eller kanske ett helt gäng som träffas på AW och peppar varandra.
Som man kan anförtro sig åt. Bolla tankar. Reflektera.
Men hur är det på jobbet?
Det kan vara oerhört ensamt "på toppen".
Om man är högst upp, har man en massa befogenheter, men också en massa ansvar.
Yrkeslivet kan vara en kamp. Ibland om makten.
Vill man göra karriär är det inte säkert att man kan anförtro sig till kollegor.
Det är inte alltid lätt att visa sig svag. Eller någon form av svaghet alls.
Att erkänna för någon annan i organisationen att man är osäker, rädd eller bara superstressad är inte lätt.
Om man är VD, försäljningschef, ekonomichef, HR chef kan det kännas oerhört ensamt.
När det är tungt, vem vänder man sig till då?
Ibland kan man man liksom känna, att man omger sig med idioter. Men, det säger man inte högt.
Det tänker man bara.
Har du någon du kan vända dig till i förtroende? Där du vet att det som sägs i rummet stannar i rummet? Även när du kallar någon idiot?
Har du en mentor? Som inte är till för att lösa problemen, men som är bra på att lyssna.
Det är väldigt modernt att ha en coach. I alla situationer. Det finns liksom coacher för alla yrken, alla lägen och alla dygnets timmar om man så vill.
Men, det kan kännas läskigt.
"Ska jag analyseras nu?"... Man kanske inte behöver coachas. Man kanske inte behöver få handfasta råd.
Man kanske bara behöver "pysa" lite.
Bara prata av sig, utan att det leder till några konsekvenser alls.
Hur skulle det kännas??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar