Det tidigare inlägget, där vi skrev om mobbning har fått gehör, främst på Twitter.
Det är bra.
Frågan behöver lyftas, problemen behöver diskuteras och alla behöver bli medvetna om hur vanligt det är.
Många tror att det bara är barn som mobbas. Men det sker varje dag, på arbetsplatser. I alla led, i alla branscher och i alla åldrar.
Ibland kan det vara svårt att veta vad mobbning är. "har du ingen humor" kan det heta.
"jag har aldrig sagt något illa om personen" kan det också heta. Men det är inte alltid vad man säger, utan hur man säger det. Eller vad man inte säger.
Utfrysning kan vara långt värre än att det som sägs.
Ibland kan det även vara svårt att definiera vad som är skvaller.
Där kan varje enskild människa göra mycket, genom att inte falla i skvallerfällan.
Genom att tänka "skulle jag säga såhär om personen stod bredvid mig" så vet man om det är ok eller inte.
Och genom att be personen som skvallrar att inte komma till dig med skvallret utan ta det direkt med den berörde, kan man motarbeta det ganska effektivt.
Som chef och arbetsgivare bör man lyssna på den som anser sig bli mobbad eller trakasserad.
Det är chefens skyldighet. (förbannade skyldighet till och med.)
För den känslan, kan man inte ifrågasätta. Även om alla andra inblandade nekar, så bör man ta det på allvar.
För något har skett. Man bör fråga sig vad som hänt.
Det är bättre att gå till botten med den känslan och hitta att det är något annat, än att inte låtsas om det.
Tyvärr, så är mörkertalet stort. Det sker, men man pratar inte om det.
Man ser, men man lägger sig inte i.
För, att lägga sig i och uppmärksamma mobbning eller trakasserier av någon form, kräver mod.
Man behöver vara modig och säker på sin egen förmåga för att våga kliva fram och säga ifrån.
Våga ifrågasätta. Våga vara jobbig.
Är man chef i någon form är det lättare att lyfta frågan, i alla fall om det är bland kollegor som är lägre ner i organisationen.
Att ifrågasätta en VD eller ägare, är inte alls lätt, inte ens för en chef.
Man kan ha ganska mycket att riskera om man säger ifrån. Man kanske blir behandlad lika illa själv.
Det kanske uteblir lönehöjningar eller andra förmåner.
Man kanske hamnar utanför. Man riskerar att behöva byta jobb.
Det man ska veta är att det alltid är arbetsgivarens ansvar. Men om arbetsgivaren inte får veta vad som händer är det svår att agera.
Finns det en företagshälsovård, ska man vända sig dit.
De har erfarenhet och kan upplysa arbetsgivaren om läget, utan att avslöja vem som påpekat problemen.
Vi brukar säga att "Troll spricker i solen." Det vi menar med det är att allt det man inte pratar om blir stort och läskigt.
Det kan vara familjehemligheter, barn som far illa, vuxna som far illa.
Alla vet det, alla ser det, men ingen är ärlig och säger som det är.
Problemet kan hinna bli gigantiskt. Lidandet hinner bli stort. Livet kan bli förstört för den enskilde.
Om man i stället säger som det är. "Det är inte ok att prata till en kollega på det här viset"
"Det är inte ok, att utesluta någon"
"Det är inte ok för mig, att alla inte får samma information"
"Det känns inte bra för mig".
Eller helt enkelt "vad håller du på med?"
Då har man lyft frågan, dragit fram Trollet i solen och visat att man vet, hör och förstår.
Det gör att livet för mobbaren blir betydligt mer bekymmersamt, vilket kan räcka för att få personen att tänka till.
Att fråga den man tror och tycker är utsatt "hur mår du?" kan göra stor skillnad för den drabbade.
Ofta, behövs det så lite för att bryta ett negativt mönster. Att fråga "hur menar du nu?" eller "vad menar du med det?" kan räcka.
Att be om att få ett möte med chefen och lyfta frågan. "Hur jobbar vi med arbetsmiljön? Det känns inte bra i gruppen."
Arbetsmiljö är så mycket mer än klämrisker, halkrisken och ergonomi.
Som chef kan det vara obehagligt att erkänna att det finns problem och att man inte klarar av det.
Man vill inte erkänna till styrelser eller/ och ägare att man har problem.
Det kan kännas som ett personligt nederlag att erkänna att man inte har den kompetensen.
Med ett systematiskt arbetsmiljöarbete får man verktygen, men det krävs ändå mod.
Det man också ska komma ihåg är att den som mobbar inte heller mår bra. Det finns en orsak till att den ser till att någon annan mår dåligt. Sämre än sig själv.
Det ursäktar inte, men det är en parameter.
En person som är självsäker, har bra självkänsla, mår bra och inte känner sig hotad, mobbar sällan någon.
Därför är det så viktig anser vi, att man har ett tätt organisationschema så att man undviker att få informella ledare.
Dessa ledare har ingen tydlig delegering och ansvar, eftersom de är informella och kanske till och med utsedda av sig själva. Då kan alla andra bli ett hot.
Man är osäker på sin egen roll för att den inte är tydlig och uttalad.
Där har har chefer ett oerhört ansvar att definiera vem som leder en grupp. För, en ledare i någon form dyker alltid upp i en grupp vare sig man vill eller inte.
Då är det så mycket bättre om det är tydligt och klart vem den är och vilket ansvar den har.
Man kanske inte vill gå till chefen/ arbetsgivaren. Man kanske inte vågar prata med den mobbade för att man inte vet vad man ska säga.
Då kan man i stället vända sig till mobbaren och fråga "hur är det? Hur mår du? Jag ser att du ofta ger dig på kollegan, på ett sätt som inte känns bra, hur kommer det sig?"
Frågan är: Vågar du fråga????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar