Han var rätt irriterad på två kompisar som är några år yngre.
"Dom ljuger" tyckte han.
"om vad?" undrade jag.
Jo, det var nämligen så att den som är fyra år, påstod att han VAR Batman. Och det är han ju inte, konstaterade 8 åringen surt.
Och 5 åringen, påstod minsann att han kunde simma och det visste ju 8 åringen att han inte kunde!
Jag försökte förklara att dom inte direkt ljuger i den ålder. Möjligen fantiserar dom, men mest är det så att när man i den åldern leker Batman, så ÄR man Batman. Man tror att man är den figur man gestaltar.
Och när man är fem år, då är man helt övertygad om att man kan allt.
Till och med simma, även om man knappt sett vatten.
Cykla kan man också och det kan till och med vara så att man i den åldern är helt övertygad om att man kan flyga!
"sen växer man ifrån det" konstaterade jag. "I en viss ålder kommer man ner på jorden och vet att man inte kan allt."
Sen slog det mig att det ju är oerhört sorgligt när man tänker efter.
De flesta vuxna människor kommer fram till att det finns en massa som vi inte kan.
Det är till och med det första som slår många, när det kommer till något man inte gjort förut eller inte vet så mycket om.
"Jag kan inte"
Tänk om man behöll den där kaxiga och självsäkra förvissningen som 5 åringar har!
"Jag kan". Allt!
När övergår barnens "jag kan" till den vuxnes "jag kan inte" ?
Och vilket ansvar har vi vuxna till att behålla barnens "jag kan"?
Visst, ibland behöver man ju hejda det lilla barnet som tror att den kan simma, men är vi kanske för snabba med att hejda barnen och säga just "nej det kan du inte"?
Och tänk, om man var Batman, lite oftare! Eller Batwoman!
När man ska hålla det där föredraget, eller presentationen.
Man behöver ju inte ha själva Batman dräkten, det skulle kanske bli lite pinsamt, men man kanske har någon annan dräkt som får en att känna sig som Batman!
Vi kanske har en hel del att lära oss, av barnen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar